Mångfald och inkludering står högst upp på många teknikföretags agendor - och som kvinna som har varit verksam inom teknikbranschen i mer än 30 år undrar jag om jag kan göra några reflektioner utifrån mina egna erfarenheter. Varför är jämställdhet fortfarande en så viktig fråga att vi behöver sätta upp företagsmål kring den?
Betydelsen av förebilder i den närmaste familjen
Jag växte upp i slutet av 60-talet och början av 70-talet som äldst av 3 systrar i en akademisk familj. Min pappa var professor på Chalmers och min mamma hade en karriär på stadsbyggnadskontoret i Göteborgs stad. Det som var lite ovanligt på den tiden i Sverige var att min mamma gick tillbaka till jobbet efter 6 månaders mammaledighet och vi barn togs om hand av au pairer. Så för mig har lika möjligheter att fokusera på din karriär alltid varit normen och i den delen var min mamma en förebild för att kombinera både familj och ett jobb som hon verkligen gillade. Men hon var också, vilket jag kanske inte tänkte på då, en förebild för att hon var en tidig kvinna inom teknik.
Min mamma växte upp i en arbetarklassfamilj, där alla tre barnen faktiskt lyckades fullfölja universitetsstudier. Jag undrade vad som inspirerade henne att skriva in sig på civilingenjörsprogrammet på Chalmers i slutet av 50-talet. På den tiden var hon den enda kvinnan på programmet och den andra någonsin att slutföra det. Hur var det då? Jag vet nu att hennes förebild var hennes 14 år äldre bror, som hade läst samma utbildning. Hon inspirerades av hans karriär, som innebar att resa runt i världen och bygga broar för att förbättra transportinfrastrukturen i både Afrika och Centralamerika.
Så när det var dags att välja universitetsutbildning bestämde jag mig, efter en del funderande, för att studera på Chalmers för att få en bred och internationell utbildning. Men vilket ämne skulle jag välja? Jag ville inte arbeta i en industriell miljö och fysik lät för abstrakt. På den tiden fanns det 64-bitarsdatorer tillgängliga för barn att programmera med, till exempel BASIC, men det hade aldrig lockat mig så jag hade liten praktisk erfarenhet av datorer. Jag valde ändå datavetenskap och föreställde mig att jag skulle arbeta som IT-konsult på ett fint, högteknologiskt kontor. Även om jag vid den tidpunkten inte hade klart för mig vad jag faktiskt skulle göra på det fina, högteknologiska kontoret, så var min vision tillräcklig motivation för att anmäla mig. Jag minns det som ett viktigt beslut i livet som baserades på känslor mer än fakta.
När jag började var vi cirka 15 kvinnor av 120 som antogs till programmet. Under mina år på Chalmers kände jag mig aldrig exkluderad eller annorlunda behandlad - kanske för att jag växte upp med föräldrar som studerade samma ämnen. Kanske var det därför jag inte såg några mönster i hur jag behandlades annorlunda än mina manliga vänner - om jag ens behandlades annorlunda?
Idag är mina två äldsta döttrar den tredje generationen som studerar vid samma universitet, vilket är fantastiskt. Jag har verkligen gjort en poäng av att inte försöka påverka mina barns beslut i vuxenlivet - jag tror att de måste ha en inre drivkraft, oavsett vad de väljer. När jag frågade min äldsta dotter sa hon att det berodde på att hon hade sett både mig och min man ha internationella jobb som vi trivdes med, med många spännande affärsresor till exotiska platser. Under de senaste 10 åren har jag både i min tidigare roll på Ericsson och nu på Tele2 varit involverad i att leverera fantastiska digitala lösningar som förbättrar liv, skapar smartare städer osv. Jag har naturligtvis delat med mig av denna entusiasm hemma, vilket också har inspirerat mina döttrar att se vad teknik, särskilt IKT, kan göra.
Så min första reflektion är att om man lever i en familj där föräldrarna har lika och verkliga möjligheter "vaccineras" man mot att acceptera särbehandling på grund av kön. Jag såg mig aldrig som annorlunda än mina manliga vänner. Och förebilder, manliga eller kvinnliga, i din nära familj är viktigt även om du inte ser det just då, eftersom det kan vara svårt att förstå vad en utbildning kan leda till i form av yrkesroller.
Betydelsen av chefer och företagskultur
Min första chef någonsin efter universitetsexamen var en kvinna. Jag började arbeta på ett litet IT-företag som utvecklade affärsstödsystem och ur ett könsperspektiv var företaget mycket mångsidigt, även om jag inte reflekterade över det vid den tidpunkten. Jag började faktiskt samma dag som en manlig vän från universitetet och vi hade samma möjligheter att utvecklas inom företaget, trots att det inte fanns några uttalade mångfaldsmål. Så jag hade en mycket lyckosam start på mitt yrkesliv.
Några år senare gick jag med i ett joint venture mellan Ericsson och HP, EHPT, som var en snabbväxande startup inom teknik. När jag började 1995 var vi 30 personer, och 7 år senare var vi över 1000 personer på alla kontinenter.
Ett år efter att jag tillträtt min tjänst fick jag min första dotter. Jag gjorde som min mamma och efter 6 månaders föräldraledighet återgick jag till den produktchefstjänst jag tidigare haft. Men sedan kom ett specifikt och avgörande ögonblick i min karriär. Min chefs chef, Lars, kontaktade mig när vi hade en företagsmässa i Rom och sa att han ville ha med mig i ledningsgruppen som chef för affärsutveckling och strategi. Wow - det var något som jag vid den tidpunkten aldrig skulle ha övervägt själv. Men jag litade på honom och tog på mig min första chefsroll och trivdes verkligen med det. Lars gav mig det självförtroende som jag sedan dess har använt för att ta mig an nya utmaningar, och jag tror att det är oerhört viktigt att ha en sådan chef eller sponsor, särskilt för kvinnor, eftersom vi tenderar att vara konservativa när det gäller vår egen kapacitet. Forskning har visat att kvinnor ofta vill vara säkra på att de kan utföra ett jobb innan de söker det.
Under slutet av 90-talet togs mångfaldsfrågan upp och mitt företag försökte på olika sätt att rekrytera mångfald i termer av kön, nationalitet, etc. De använde till och med mig som en av fyra anställda i en rekryteringskampanj - jag syntes på sidan av en spårvagn och i helsidesannonser i nationella tidningar. Genom att använda ett antal "önskade profiler" som representerades av verkliga anställda hoppades företaget kunna locka till sig olika kategorier. Tyvärr vet jag inte om det lyckades, men några av mina kvinnliga kollegor från den tiden har ledande roller i både lokala och globala teknikorganisationer idag, till exempel Ericsson, Sweco, Swedavia, Volvo Cars, etc. Så det råder ingen tvekan om att det var en fantastisk miljö för en kvinna inom tech att växa och utvecklas på många olika sätt.
Detta leder mig till min andra reflektion, nämligen att det är viktigt att välja rätt företagskultur och chef tidigt för att skapa förtroende för sina förmågor och få roller där man kan utvecklas och leverera värde.
Varför finns det fortfarande en obalans mellan könen inom teknik?
I slutet av 80-talet när jag läste på Chalmers fanns det några program som var mer eller mindre balanserade när det gäller kön, till exempel kemi. Men datavetenskap, elektroteknik, etc. hade inte samma balans. Sedan dess har universitetet ägnat mer än tre decennier åt att försöka öka antalet kvinnliga studenter genom kampanjer, workshops och mentorskap, men framstegen går långsamt. Den stora frågan är varför? Min personliga uppfattning är att kvinnor kanske drivs mer av det värde som tekniken skapar, inte av tekniken i sig. Mina döttrar säger att det är det som driver dem i deras val: att kunna tillämpa teknik, inte nödvändigtvis utveckla den. Så om det inte är tydligt för unga kvinnor väljer de andra studier, och de kanske väljer andra vägar med tydligare värdeskapande.
Men det händer viktiga saker. Jag tror att vi kommer att se några riktigt positiva resultat genom att göra programmering till ett obligatoriskt ämne i svenska skolor - detta skulle vara en möjlighet att exponera alla för ett verkligt, praktiskt teknikämne. Genom att göra det kommer förhoppningsvis fler flickor att lockas till IKT, fler kvinnor kommer att ta tekniska examina från universiteten och sedan kommer fler kvinnor att arbeta inom teknik i allmänhet - och det kommer inte längre att finnas någon ursäkt för den nuvarande obalansen i toppen av många organisationer.
Är detta en social brytpunkt? Jag hoppas verkligen det. Idag är det en hygienfaktor för ett företag att ha ett tydligt ställningstagande i hållbarhetsfrågor - vi accepterar inget annat från leverantörer, arbetsgivare etc. När kommer mångfald att få samma betydelse för näringslivet? I slutändan handlar det om affärer - och vi vet att en mångfaldig kultur idag är avgörande för varje företags resultat.
Linda Ekener Magi
Affärsutvecklingschef
Tele2 IoT